Mitt viktigaste beslut
Jag kan inte leva med ångest över det jag har gjort, eller det jag INTE har gjort.. För hur fan ska jag kunna ha ångest över mina barn?
Jag blundar, jag håller för öronen, försöker drömma mig bort. Men hur jag än gör, så står jag där när jag öppnar mina ögon.. samma fråga, inget svar..
Jag väljer idag att "stiga fram" och berätta och förklara vad jag går igenom, för att JAG själv behöver det. Jag har gömt mig länge nog. Vad finns det att skämmas för? Jag har gjort mina val i livet, och jag är inte helt stolt över några av dom, men jag tänker inte leva med ångest.. För som jag skrev tidigare så ångrar jag inte på långa vägar mina barn. Jag ångrar.. jag ångrar... ja vad är det jag ångrar egentligen?
Min pappa har Huntingtons sjukdom. Huntingtons sjukdom är en ärftlig neurologiskt sjukdom. Man uppskattar att ca 1000 personer i Sverige lever med sjukdomen. Barnen till en person med Huntingtons sjukdom löper 50 % risk att bära på anlaget och 50 % risk att inte göra det. Det finns inget bot eller behandling som stoppar upp sjukdomen.
Jag vet inte! Jag har inte svaret.. Är det konstigt om man mår lite dåligt ibland?
Men jag har valt det själv, att inte veta.. att blunda.. Men nånstans tar det stopp..
Jag lever och tänker redan som om jag hade diagnosen, och det har jag ju inte. Jag har 50% chans, men även 50% risk.. en stor risk.. Men är det värt att leva ett helt liv i tron om att man ska dö i Huntington, och sen ska man inte det?
Jag ser mina barn i ögonen varje dag, och önskar.. Ber om att låta dom vara.. Ge mig, men låt bli mina barn..
Jag ser det här som första steget på en lång färd... Kanske kommer jag tillslut att ta det största steget av dom alla.. Att ta testet.. Som kommer ge mig svaret jag fruktar.. Eller svaret som kommer ge mig ro. Kanske leder det till lycka, annars får vi leva med vetskapen. Jag är den jag är, med eller utan diagnos.
För dig som är intresserade eller undrar över vad Huntingtons är och hur det är att leva med, som sjuk eller anhörig tycker jag att du ska kolla på Huntingtons sjukdom - veta eller blunda i morgon kl.20 i kunskapskanalen.
ps. Jag smittar inte.. ds.
ÅH... Vad jobbigt minst sagt. Vet int evad jag ska säga men nåt kanske. Läste lite snabbt om sjukdomen och det är ju en för jävlig sjukdom. Jag kan förstå att du har ångest, jag förstår det verkligen. Men kanske du ska tänka att du har inte gett dina barn döden, utan livet. Livet. Se på dem... de är ju underbara små liv som älskar livet... eller hur?! Din pappa ångrar nog inte hans liv, att han har funnits, han har ju dig... sitt fina barn. Nej jag förstår att du mår piss och har ångest över det här. Kan du prata med din pappa, om dina känslor och allt sånt? Usch jag låter som en präktig kärring men jag ville bara komma med lite skrivet stöd och förhoppningsvis lite pepp. Kram!
Men oj vilken hemsk sak du fått våndas och gå igenom! Vad starkt av dig att "träda fram" för din egen skull. Ingen kan klandra dig för att du valt att skaffa barn, du vet inte om du har det och längtan efter barn är starkare än någon annan kraft. Jag tycker utan tvekan att du ska göra testet för tänk om du inte har det? Då får du sinnesro och även om det skulle visa positivt för sjukdomen så vet du det och du kan låta det sjunka in när du är symptomfri. En stor kram till dig!
Oj ... starkt av dig att våga berätta.
Kramar i massor !!
Men usch vad hemskt alltså :(
styrkekramar till dig och din familj <3 den dag du behöver veta , tar du reda på det, så lev i nuet och var stolt .
Har följt din blogg sen elliot var bebis och aldrig kommenterat men nu va det dags.
Jag får nog ta och Citera Fia här ovanför...så bra skrivet..kan INTE skriva det bättre!
"Jag kan förstå att du har ångest, jag förstår det verkligen. Men kanske du ska tänka att du har inte gett dina barn döden, utan livet. Livet. Se på dem... de är ju underbara små liv som älskar livet... eller hur?! Din pappa ångrar nog inte hans liv, att han har funnits, han har ju dig... sitt fina barn."
