För precis ett år sen idag så blev  jag och Nelli utsläppta från sjukan efter 8 dagars isolering med Rs-virus.  Och när man tänker tillbaks på hennes första tid så är det inte förlossningen som kommer till mej, som jag skulle önska, utan istället kommer minnesbilderna från när Nelli blev inlagd som en 12 dagars spädis. Jag trodde vi skulle få åka hem dagen efter men tji så fel jag hade.. Så här i efterhand så förstår jag att jag nog var rätt chockad under sjukhusvistelsen för jag kommer inte ihåg jättemycket, så jag ångrar så att jag inte bloggade mer om tiden där..

Några starka minnen är bland annat när jag mitt i natten vid tre blir utbaxad från rummet och in kommer istället en enorm röntgen-mackapär. I och med att RS är så pass smittsamt så fick vi ju inte gå iväg med Nelli nånstans utan Röntgen fick komma till oss . Det var hennes lungor som röntgades. Jag stod ute i slussen tillsammans med sjuttioelva läkare o sjuksköterskor (som inte heller fick rum där inne med röntgenmaskin och CPAP (BiPAP)) när den ena undrade hur jag mådde, om det kändes konstigt? Vad svarar man på en så fråga..? Jag vet att jag stod där och skakade som ett asplöv...

Ett annat minne som är mycket hemskare och som jag nog hållt rätt tyst om (nog för att jag är så rädd för vad som skulle kunna hänt) skedde också mitt i natten. Nelli hade fått på sig BiPAP-en (en variant av cpap som hjälper till med både ut och inandning) och när hon hade bipap:en så fick jag aldrig vara ensam med henne utan hade ALLTID nån där. Men just vid det här tillfället var det ett gäng där, tror dom höll på med provtagningar o grejer, när aparater o grejer börjar tokpipa och Nelli verkligen blir blåare och blåare. Man såg hur hon försökte andas men inte kunde.. Det här minnet är svårt att ta till sig. När jag tänker på den är stunden så ser jag allting som från ovan. Jag ser mig själv stå där, lite i bakrunden, medans alla flockas kring Nelli och försöker få igång henne igen. Tillslut lossnar den skit som täppte igen luftvägarna och hon får färg igen..
Jag drömmer fortfarande om den här stunden ibland.. ser mig själv från ovan, i bakrunden.. oförmögen till att ens andas själv.

 

 

 

tänk vad en liten lapp kan göra!
Det var pga att det fanns såna människor som Ingela som gjorde att man orkade med.
Hon var BiPAP-vakt en natt.. ;)

 

Inte så pigg mamma ;D

Jag har starka minnen med Elliot också. Också lite av en sån där att "se saker från ovan"-grej.
Det var när Elliot va en dag, jag observerade honom för jag tyckte han hade svårt att andas. Till slut ringde jag in en sjuksköterska och berättade att jag tyckte han andades så ansträngt.  Sjuksköterskan drog iväg utan minsta ljud med Elliot. Själv satt jag kvar som en fågelholk, mycket frågande. Efter en stund kom en annan sjuksköterska in och berättade att de va ingen fara och att dom bara ville observera honom en stund. Jag minns att jag var ensam för Henke var iväg och handlade. Efter ännu en stund kom dom in och bad mej följa med för dom hade ringt efter läkaren. Läkaren kollade på honom och bestämde sig snabbt för att vi skulle ner till 69:an (Neo). Vi bokstavligen sprang ner och jag minns att jag blev alldeles virrig över allt folk och ingen visste riktigt vad som var felet och det blev jag arg över! Dom la honom på en undersökningbrits och fullt med folk runt omkring, stressade. Jag vet att nån ledde mej ner i en stol och där satt jag, i bakrunden, och kollade på alla stressade människor som höll på med MITT barn. Här nånstans kom tack och lov Henke ner och jag vaknade nog till lite.
Elliot lades på sal med övervak. Vi blev kvar på neo i en vecka och ingen hittade nått fel. Men han blev bättre och bättre..