När min pappa fick svaret på att han hade Huntington så stängde jag in mig i mig själv. Undvek allt vad Huntington var. Hade svårt att träffa både farfar och pappa. Jag hade ju valt att blunda, men det var ju oundvikligt att se hur illa farfar hade det och att pappa blivit sämre. Jag vet att jag ibland lät bli att svara i telefonen när pappa ringde för jag visste att han skulle nämna nånting om sjukdomen.. Jag ville inte höra inte se!

Min pappa var ju med på en inspelning om hans sjukdom. En dag ville dom träffa mig, och jag trodde då att träffa var allt dom ville, så jag gick med på det. Sen tog dom för givet att jag skulle vara med och filmas och jag vågade inte säga nej.
Jag tänkte "Jaja EN gång kan jag vara med..". En gång blev flera gånger och jag som skulle blunda och inte prata om detta tvingades till diskussioner framför kameran. Allt annat än lätt. Både prata om sånt man inte vill erkänna och dessutom framför kameran. Därför är jag allt annat än pratglad på filmen.. Men å andra sidan var jag aldrig direkt pratglad då.
Ni som sett både filmen och inslaget från Tvärsnytt MÅSTE ju se en stor skillnad?

Till slut började jag inse att detta ju skulle komma bli en film, och vidare fick jag sen veta att den skulle sändas i tv.... SHIT vad har jag gjort? Ska folk se mig och min pappa i denna jävliga sjukdom? Jag skämdes för mig, och även för min pappa. Nått jag skäms över idag att jag gjorde då..

Förra veckan fick jag veta att första avsnittet skulle sändas på kunskapskanalen, och fortfarande då ville jag inte öppna mina ögon. Jag tittade inte på det på tvn.
Sen hände nånting en dag för bara några dagar sen.. Va fan håller jag på med? Vem försöker jag lura? Jag kollade på dvd:n som jag fick för länge sen och som jag ännu itne hade kollat på. Avsnittet ni kunde se i Onsdags kollade jag på.. Om mig och pappa, och om Anneli. Nånting bara tvärvände i mig.. Jag KAN inte blunda.. Vem lurar jag? Ingen.. Jag lever med det här varje dag, jag ser mina barn i ögonen varje dag.

Jag måste konfrontera! Ställa frågor! Undra! Jag måste stå upp för den jag är!

Jag är en mamma, livspartner och vän och jag är jäkligt bra på alla tre punkterna! Dock har det legat i ttäda ett tag för jag har INTE varit jag.. Jag har varit för upptagen av att försöka blunda.

NU har jag öppnat mina ögon och ser hur vacker världen är! Vilka fina vänner och bekanta jag har och så mycket kärlek jag har omkring mej!

VEM vill inte leva mitt liv?? Jag vill!